Jag har funderat länge på om jag ska skriva det här inlägget, för det är högst privata tankar och känslor jag vill lufta, men efter att ha pratat med vänner och bekanta så har jag tänkt till. Det blir ett inlägg… Det är tydligen fler som har det som vi just nu. Vi är många som går och tänker samma tankar år efter år…. Jag ääääälskar julen och ser alltid fram emot den. Inte i år. I år har allt med jul förvandlats till någon slags vildsint Norénpjäs. Mycket förenklat så är det det här som hänt:
Jag och min man har ett fast schema som vi kört efter ända sen vi träffades. Ena året här, andra året där. Det brukar fungera bra men är rätt så körigt för oss två med allt resande. Det här schemat sattes upp av några familjemedlemmar och vi har bara fått rätta oss efter det. Vi har rättat oss efter schemat för att vi (dumt nog) inte orkat hantera gråtande familjemedlemmar som är duktiga på att ge oss ordentligt med dåligt samvete för att man inte sitter på en specifik plats varje år och käkar den där julskinkan.
I år har allt helt plötsligt har allt kastats omkull. Det är helt nya premisser som gäller. Premisser som vi inte alls känner att vi vill ställa upp på. Värdparet har meddelat att de ska fira jul hos andra. De kommer hem på kvällen och då ”kan ju vi dyka upp”… Både jag och min man blev helt förstummade. Gör man så? Vi båda känner att vi inte vill sitta och vänta fram till kvällningen utan försökte säga, vänligt men bestämt, att det väl trevligt om ni firar där, men vi firar på egen hand. Men helt plötsligt, till min förvåning, så går inte värdparet med på det. Vi ska vänta. Vi ska snällt vänta. Just nu så känns julen som om man gått direkt i fängelse utan att passera gå…
Egentligen så handlar inte det här inlägget om mig och mitt julfirande utan om varför ska det vara så svårt?! Jag är mer än vuxen och känner mig fortfarande fången i förväntningar och måsten. Hur tar man sig ur föräldrar- och släktfällan? Jag vill fira min egen jul! Jag vill inte fira jul efter ett schema! Jag vill fira med dem jag vill! Jag vill ha mina egna traditioner, jag vill själv bestämma…
När jag pratat med mina vänner så inser jag alltså att jag är inte ensam, vi är många som går direkt i fängelse utan att passera gå. Är det inte dags att vi bryter ur oss bojorna och sätter upp våra egna premisser runt jul?! Men nu har jag en fråga, du som lyckats med det här; hur bryter man sig loss utan att göra sig ovän, hur bryter man sig loss på ett bra sätt?!
Vi håller, så sakta på att ta oss ur ”fängelset”, men jag misstänker – och känner – att det kommer att bli ohyggligt jobbigt och det kommer att fällas många tårar… Jag och min man vill verkligen inte ha det så, det enda vi vill är att ha en fin dag med julmat, lyssna på skön julmusik, titta på granen och må gott. Vi vill inte ha en dag fylld med ångest…
Suck.
Ditt inlägg skulle jag kunna ha skrivit, det är samma för mig. Krav och förväntningar som inte känns ok, men vad gör man när familjen inte riktigt vill lyssna eller förstå att man vill göra något annat. En resa till Thailand kanske är lösningen? 🙂
Hoppas att det blir bra ändå till slut! Tur att min familj inte är så traditionsbundna, julen är ju faktiskt mer än en dag. Vi delar gärna ut klappar på Juldagen med t ex. Kram!
Eva: 🙂 Jo, jag har faktiskt funderat på det – bara åka iväg och få sig lite sol och värme. Man behöver verkligen det så här års! Men det är ju något speciellt med snö och julgran ändå… Hoppas det löser sig för dig också, vem vet; vi kanske lapar drinkar bredvid varandra i en solstol nästa år 😀 !?
Nilla: Det hoppas jag med för det här är inte roligt. Fint att ni har hittat en lösning på juldilemmat, skulle gärna ha det så också, för för mig är inte själva julafton en helig ko utan det skulle gå lika bra att fira en annan dag. Det är ju att umgås som är det fina och det borde ju gå lika bra på juldan också!! Kram på dig också Nilla!
Vi orkade inte med det du beskriver. En jul kände vi att det fick bära eller brista och upplyste nära och kära att nu kommer vi fira vår julafton hemma och man är välkomna till oss kvällen innan och dricka lite glögg samt smaka av skinkan. Julafton är vår, dvs den familj vi nu befinner oss i. Vi (släkt och familj i övrigt) träffas under mellandagarna någon gång och bara har det trevligt men julaftonen är vår egen, den får ingen längre ta ifrån oss. Och om det har blivit bra? Ja, jisses vilken skillnad, vi är helt ostressade numera och julaftonen består av pulkaåkning med varm choklad och glögg sen hem och börja småpyssla med maten, kalle och sen julklappsöppning i lugn och ro. Vi bestämde oss för att göra julen till vår egen, hur skönt som helst. Och ja, det blev sura miner men det har gett med sig med tiden… varför ska någon annan bestämma över mina traditioner? Vi var lugna och svarade samma sak varje gång frågan kom upp, -"Nu har vi flängt runt så många år så nu vill vi vara hemma på julaftonen" Jag önskar dig lycka till med julen, hoppas det löser sig! Och förlåt för att inlägget blev så långt!
Jag känner igen det där. Jag har varit "Inbladad" i olika stressade julseder under åren, genom ex osv. En sambos familj hann med skattjakt (även för vuxna barn!), gemensam frukost, besök hos farmor, jullunch hos mormor och egen mat. Allt detta före Kalle Anka!!
Vår egen familj har alltid varit tvungna att fira lite otraditionellt eftersom vi dels har haft jourarbetare i familjen, dels har det varit flera familjer inblandade. Vi har hela mitt vuxna liv (fr 13 års ålder) firat varannat år på julafton, varannat på juldagen. Det har faktiskt tagit bort fokus på just julafton. Numera firar vi alltid julafton hos svärmor eftersom hon annars blir ensam hemma och juldagen med min familj. Det passar dem bra eftersom min brors svärmor då slipper vara ensam hemma på julafton. För min del är inte jul koncentrerat till "julmiddagen" med släkten, utan det vi gör hemma själva, jag och min sambo. Våra egna jultraditioner med mys och pynt är liksom JULEN. Det andra är umgås-bonus typ. Men det tog ett par år att komma fram till vad som faktiskt är JUL och när den måste vara.
Det är alltid svårt att hantera skuldbeläggande släktingar och det enda man kan göra är egentligen att fundera på hur mycket man VILL ge av sig själv och sedan försöka hålla sig till det.
Jag hoppas att ni kommer fram till någon bra kompromiss innan julen enbart blir ett jobbigt måste för er!
Vi har det mycket enkelt nuförtiden. Efter åratal med jour och helgarbete så är julen nästan bortrationaliserad hos oss. Vi träffas hela gänget (vi och de ungar som kan) och käkar nåt enkelt(ofta smörgåstårta), delar ut klappar (ungarna brukar få pengar….) och vi brukar få trisslotter och choklad… hittills inga vinster… Det brukar vi göra den lördag som infaller närmast den 22e, då fyller mannen år. Är det julafton då, så kör vi nån annan dag… Det har hänt att vi ätit thaimat på julafton, mannen o jag…
Ungarna har ju flera familjer att åka till, så vi gör det enkelt för alla. Så himla skönt.
Jag tror att man får helt enkelt, gärna i god tid, kanske redan nu i år, meddela att "nästa år ska vi vara bara vi, ni är välkomna på uppesittarkväll/ mellandagslunch mm mm". Det blir att liksom sätta ner foten.
Jag trodde att det där med julfirande var för barnens skull mest, (ja religiöst också så klart) men det är de vuxna som blir mest besvikna om inte det blir som det brukar…
Lycka till.
kram EM
Gör precis som ni tänkt ….:) ..tycker man om en människa respekterar man deras val och blir man sur över det där , när man själv gjort egna förändringar ?! så kanske det är dags att lägg sin värdefulla tid ( liv ) på annat och andra.
Känn efter vad ni vill och kör på det …och ibland när man säger ifrån så inger det respekt…*Ler
STOR KRAM
och hoppas ni får en jättefin jul.
Pernilla
oj oj oj.
Jag känner igen mig i sååå mycket.
Men ok.. det hårda svaret är ju att bara gör vad ni VILL göra.
Det kommer fällas tårar eller eventuella kommentarer.. men det är ju det som DE säger, som DE tycker.
Inte ni.
Vi kan inte fortsätta leva våra liv med att tycka synd om för att få det rätt..
hmm detta låter luddigt.
Men jag har kommit fram till att jag inte längre kan ta ansvar för alla de andra.. jag måste ju få ta hand om mig och mina.. om de vill något annat så är det ju deras val.
Som den situationen du förklarar tex.. så varför skulle ni inte isf ha rätten att bryta ihop, fälla stora tårar och säga att det INTE är ok det som de väljer att göra.?
Tänk på det,
Vänd på det,
Jag tycker att ni ska ha en UNDERBAR jul.. och ja någonstans startar vi ju med våra egna traditioner.. eller hur?
KRAM TILL DIG!
Om du bara visste hur många vi är som känner igen oss! Ibland kan det ju också vara så att det finns de i familjen som inte kan kan säga nej och på så sätt " drabbar" det oss andra. Ett ständigt dåligt samvete. Julen är en högtid av social gyttjebrottning, eller hur? Jag tycker att ni gör det bra som säger ifrån, heja!